Som en dröm

Gårdagens krock och hela situationen känns som något jag drömt. Allt känns så förutom att jag idag har fruktansvärt mycket ondare i huvud/nacke och övre rygg. Dock så vet jag att det bara är musklerna jag har ont i. Det känns som en extremt kraftig sträckning.
 
Jag har på jobbet idag tagit det lugnt. Sara har också haft mycket ondare idag. Vi fick veta av mamma och pappa som kontaktat försäkringsbolaget att de ville att vi skulle åka till akuten och kolla upp våra nackar. Därför spenderade vi två timmar på akuten och tre timmar totalt borta från jobbet.
 
För att berätta en historia kort. Vi röntgade inte och läkarna tror också bara att det är musklerna som tagit stryk. Men nu har vi kollat upp det i alla fall.
 
Åkte efter jobbet på träning. Hade från början tänkt att testa men blev på plats övertalad av några lagkamrater att inte träna. Att hoppa över en träning så jag inte riskerar att missa matchen i helgen. Jag är svårövertalad på sådana här saker gällande jobb och träning men de lyckades och jag körde rehab på sidan istället. Vilket betyder, jag körde en massa fys medan de andra tränade. Men det är bra och det är därför jag ändå åkte dit för det finns alltid något att göra oavsett om man har ont osv. Det visar att man vill. Sen tycker jag det är roligt att träffa alla från laget också. Och jag fick berätta för en och en i princip vad jag råkade ut för igår.
 
Stod att man skulle skissa på hur olycksplatsen såg ut. Haha, jag tog det på allvar^^
 
Allmänt, Olycka | | Kommentera |

Krock

Nu kan jag och Sara checka av ännu en sak på vår lista i livet, en sak man kanske inte gärna checkar av... En bilkrock.
 
Jag och Sara, min syster, skulle ta bilen från jobbet till Tumba för att ta tåget in till stan och kolla saker till Halloweenfesten på lördag. På E20 nästan i Södertälje blir det ofta väldigt lång kö. Detta hände även idag, speciellt nu när det är kolsvart och ösregn. Jag bromsade in lagom till kön. Var lite läskigt för kön stod verkligen stilla. Jag hinner säga en halv mening till Sara om att vi kanske kan ta andra vägen hem när det plötsligt smäller till. Allting gick så fort men samtidigt så segt. Jag kommer ihåg alla detaljer och hur Sara utbrister något i stil med Oj, jävlar. Det var en serbisk bil som hade kört på oss bakifrån. Min bil hoppade framåt och åkte in i den framför som inte fick så stora skador. Tur då det var en liten flicka i den.
 
Bakrutan krossades, allting (radio, mobil m.m.) flög bakåt, mitt ryggstöd gick sönder och Sara kan ha fått lite glassplitter i munnen som hon genast spottade ut. Första gången jag upplevt att kroppen varit i chock. Det jag först tänkte på när vi krockade var att nu är jag med i en bilkrock och får ta bilder från "rätt håll". Haha, usch vilken människa man är! Men bilderna blev inte så bra då jag skakade av köld och adrenalin.
 
Sara skötte först snacket med pappa och sedan med polisen då jag skickade vidare mobilen till henne (hon sa att jag skulle ge den till henne) eftersom jag knappt hörde något och inte kunde fokusera så bra.
 
Polisen är den bästa polis jag någonsin pratat med. Om ändå alla poliser kunde vara som han. Lugn, inte stroppig och snygg ;)
 
Ett stort plus även till den ambulans som kom, även fast de hade en patient i stannade de för att kolla till oss och se till att vi mådde bra innan de åkte vidare.
 
 
Allmänt, Olycka | | Kommentera |
Upp