Nature in Mind

Att le. Att säga att allt är bra. Att man mår bra. Det är något jag är bra på. Att ljuga om hur jag mår. Ful, äcklig, värdelös är de riktiga orden. Jag förstår att ingen vill ha mig eller att ingen vill prata med mig. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft min syster. Det är hon som får mig att fortfarande vara i livet. Hade jag varit modigare hade jag skadat mig själv. Men det har jag alltså inte. Jag försöker bara få så mycket blåmärken och skador på "naturlig" väg men det är svårt för jag får aldrig blåmärken. Förutom nu på senaste tiden när min kropp mår skit och inte hinner återhämta sig. Jag har just nu så mycket ilska inom mig som bara växer. Inte en gnutta glädje finns kvar. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka för gropen jag står i blir bara djupare ju mer jag kravlar för att komma upp. Jag gråter oftare och oftare. Stänger in mig själv mer, som förut. Jag har bara en person i verkligheten som ser på mig hur jag mår. En kollega som känns som den enda som frågar hur jag på riktigt mår. Jag finns till för alla andra, men ingen finns till för mig. Jag är värdelös punkt slut.